Research and development om designen av CAP&Design nr 9, av Per Torberger
	Research and Development har inga färdiga lösningar, inga universalsanningar att leverera till sina uppdragsgivare. Istället är deras jobb ett pågående samtal, med uppdragsgivare, studenter och mottagare. Ingång, spalt och boksida. Tre bärande delar i Research and developments design för CAP&Design. När CAP&Design mötte R&D för att diskutera innehållet i detta nummer första gången, gick det från att vara ett nummer av en tidning till att bli ett helt koncept: Jonas och Daniel hade tänkt på detta med Helveticas 50-årsjubileum och Gary Hustwits omtalade film, Helvetica. Kunde vi göra ett temanummer om Helvetica? Och få hit filmen och visa? Kanske tillsammans med Beckmans? Och studenterna i kursen R&D undervisar på kunde kanske göra affischerna och … Typiskt. Nej, R&D är inte alls några formleverantörer: De vill alltid delta i hela processen bakom ett arbete, vara med och påverka helheten. Vägen dit är samtalets. Vad är så bra med ett samtal ? Det är väldigt bra om du ska komma fram till saker och ting, det går att juste­ra idéer om man träffas och pratar. Man kan komma fram till något gemensamt, alla jobb är ju samarbeten, även undervisning. Men har inte ni som formgivare ett an-svar att ha en idé om vad som är rätt eller bra ? Nej, vi har inga modeller, vi tror på samtalet. Men handlar det till exempel om att sätta en bok, har vi ju saker vi tycker. Samtalet bestämmer om man ska göra en bok, inte hur? Det är både och. Ska vi göra en bok pratar vi ju om den. Trots att ni utgår från samtalet, tycker jag mig se ett formmässigt släktskap i era jobb: även om mycket är öppet och bestäms i samarbete, så arbetar ni ofta med till exempel det svartvita. Ja, vi använder minsta möjliga antal byggstenar. Ska vi kalla oss någonting, så är det nog funktionalister, om man tar ordet för vad det är. Vi är intresserade av grafisk design, våra arbeten handlar ofta om grafisk design, de lyfter fram de typsnitt vi använder till exempel. Det är alltid i princip en kommentar till grafisk design, historiskt eller samtida. Ett samtal om design. Vilken målgrupp har ni sett framför er? Folk som är intresserade av grafisk design och om Helvetica som fenomen. I formen har vi pratat om ”mellan” saker och ting, det är mellan en klassisk bok och en modernistisk grid. Det är mellan två världar, mellan styrt och fritt, mellan tråkigt och kul. Varför är den här formen bra för läsaren? Det är en bra form för det här numret, i alla fall. Att lyfta fram snittet är ju självklart. Vi hade två alternativ, antingen sätter vi det i Arial, eller så sätter vi det i Helvetica. Det generella, samtalstonen, gör sig bra på boksidan, medan det är ett snabbare tempo i spalten. Spalten och boksidans texter är relaterade, antingen i olika artiklar eller om det är citat och faktarutor. Generellt ville vi ha mindre plock och längre texter på ett tydligt tema. Vad tillför fotograferingen? Vi ville jobba med en och samma fotograf, som har jobbat ganska fritt. Att det är en fotograf ger ett lugn, det knyter ihop det på något vis. Jenny Källmans bilder och vår form är lite som två världar som möts, vårt förklarande logiska, hennes mer romantiska, suggestiva, tycker jag det kan vara. Blev resultatet vad ni ursprungligen tänkt er? Ja, vi gick ju tillbaka till våra första idéer. Det var annorlunda mitt i, men det landade till slut i vad vi hade tänkt från början. Vilken är drömreaktionen från läsarna? Alla reaktioner är välkomna. är det sant ? Jag tror inte att vi skulle ta det så hårt om de reagerar negativt, för att det är ett samtal. Det handlar om vad man kan och inte kan göra, kan man sätta en tidning i Helvetica, kan den vara spärrad ... att man börjar prata om saker och ting.
Tillbaka